Vem är jag? Hur är jag? Vem vill jag vara? Jag vill vara mig själv, ingen annan. Men ibland fumlar man runt i ett mörker och vet varken ut eller in. Vissa gånger så överraskar vi oss själva positivt genom att prestera bra, vara en fin medmänniska eller göra en god gärning. Men vissa gånger så chockar vi oss själva åt andra hållet också - genom att göra saker som vi aldrig trodde att vi skulle. Då tar vi ofta till orden: "Det här är inte jag, jag är inte sån". Och nej, det är sant. Bara för att man gör ett fel så ska man inte automatiskt placeras i ett fack. Allting handlar om våra val. Våra val i livet, formar oss åt ena eller andra hållet. Men å andra sidan så är det många som trivs att hamna i ett fack och säga "jag är sån här och kan inte ändra på mig själv". Sånt köper jag inte. Man kan alltid ändra på sig. Göra om, göra rätt. Det är en sak att man inte vill ändra sig, men ingen ska komma och säga att man inte kan. Ingen föds ond, ingen föds som alkoholist, ingen föds till att vara otrogen osv. Allt handlar om val och vägskäl.

Att säga sin mening till vissa personer är ibland som att skrika åt en döv. Och då kan man välja att göra ett sämre val, för att få förändring. Ibland behöver man slå sig fri och chocka både sig själv och andra. Men man måste se det från alla håll och kanter. Vilka konsekvenser leder detta till? Gör det saken mer bra än dålig eller tvärtom?

Det jag alltså ville komma fram till är val. Spontanitet i all ära, det är lite min grej. Att ta dagen som den kommer! Det är en sak. Men ibland måste vi ta tjuren i hornen, hur tufft det ibland än må vara.

I stundens hetta kan man kläcka ur sig massa saker som man har tankar kring och tycker, men på samma gång kan man kasta ur sig saker som man inte alls menar. I fotboll finns det något som heter Fair Play. Ibland kanske vi skulle behöva en domare i verkliga livet? Men då kommer vi till det kluriga. Det finns inga regler, inget facit. Det är bara vi som kan gå på samvete och på vår egen tro. Ibland kan det leda till att man stirrar sig blind på sin egna syn på saker och ting. Effekten blir som att kasta en boll på ett bollplank, bollen kommer bara hela tiden tillbaka och man kommer inte någon vart. Ibland så måste man ta ett steg tillbaka, titta upp på sina lagkamrat och analysera. Lyssna. Förstå. Det är det som kallas samspel och äkta teamsprit.

Att se sina egna fel och brister leder till självinsikt. It takes two to tango.

Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva: hur skulle jag kunna vara genial, underbar, begåvad, fantastisk? Men, varför skulle inte Du vara det? Att Du låtsas vara liten hjälper inte världen. Det finns inget upplyst i att krympa för att andra människor inte ska känna sig osäkra i Din närhet. Vi är alla avsedda att lysa som barn gör. Det finns inte bara i några av oss. Det finns i var och en! Och då vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra samma sak. När vi är befriade från vår egen rädsla, berfriar vår närvaro automatiskt andra!

Rädslor. Vi har alla olika rädslor i livet. Fobier för trånga utrymmen, ormar, flygplan, spindlar osv. Men vet ni vilken min största rädsla i livet är? Att bli sårad. Hjärtekrossad. Utifrån allt vackert så är kärlek det mest otäcka som finns. Man ger nästan bokstavligt talat sitt hjärta till en annan person, som kan göra precis vad den vill med det. Trampa på det. Eller se till att det blir fyllt upp till bredden med kärlek. När jag var liten så blev jag ofta sviken av en person som var väldigt viktig för mig. Som skulle visa mig rätt och fel. Men det ska inte få påverka mig längre.

Jag har alltid haft svårt att förlåta. Det är inte bra. Och innerst inne så önskar jag att jag var bättre på det. Jag kan sätta ordet "förlåt" på mina läppar men jag har väldigt svårt att glömma. Men är förlåta samma sak som att glömma? "Handlar inte ett "jag förlåter dig" bara om en bekräftelse till personen som sårat? Och att man sedan gör sitta allra yttersta för att gå vidare med detta och släppa det. Men ofta så går det inte ut över personen som sårat, utan bara mig själv. När jag går och håller mina tankar inom mig. Min bitterhet. Och osäkerhet. Vissa dagar känns det som att inget kan påverka mig och som att allt gammalt groll är som bortblåst.

I nuet så vet jag att inget kan göras ogjort. Alla gör misstag. Vi sårar och blir sårade. För när kärlek är bra, så är det underbart! Och det finns ingenting som säger att jag varken ska bli sårad eller sviken i nuläget. Jag har en bra släkt, en toppenmamma, vänner som alltid finns där och en pojkvän som får mig att sväva på moln.
"Man är med en person för att man älskar den och vill vara med den" Precis som DU sa ♥ Det behöver faktiskt inte vara mer krångligt än så.

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

I boken tillfogas senare ett elfte bud, som brukar kallas ”Jantelagens strafflag”. Den är formulerad som en fråga och lyder:

11. Tror du inte att vi vet något om dig?

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Detta är då jantelagens elva bud. Och även fast det har blivit mer accepterat med alla dessa punkterna så är det fortfarande lång väg kvar för många. Flera gånger i mitt liv har jag tänkt: "Åh, måste hon se så bra ut!", "Hur kan hon ha sån TUR i livet", "Hur kan hon ha den självtilliten?", "Gud, vad hon skryter". "Varför kan inte JAG ha det som hon har?". Allt har tänkt i negativ klang och det har i grund och botten handlat om avundsjuka för att personer haft saker, utseende och en personlighet som inte jag haft. Men jag jämför mig inte med andra personer på samma vis längre.

Jag vet mina egna förutsättningar, jag vet vad jag kan och jag vet hur jag ser ut. Utifrån det så försöker jag alltid göra det bästa av allt jag har. Dessutom så avundas jag inte personer längre, jag imponeras och glädjs åt andras lycka. Jag vill ge uppriktiga komplimanger så fort jag känner för det. Om någon presterat bra, om någon är otroligt vacker, om någon sjunger fint, om någon målar fint, om någon har lyckats med en skitsnygg outfit på stan.. Ja allt! Självklart så dyker ibland den där lilla avundsjuka gröna gubben upp. Men lika snabbt vill jag då slå bort det! Dock finns det människor som jag har svårt att glädjas åt, just för att det är personer som beter sig illa åt 9 av 10 gånger och sårar andra. Dessa människor orkar jag varken ägna kraft eller tid åt. Varken åt det positiva eller negativa hållet. Åtminstone så försöker jag. Men det jag ville komma fram till är att människor ofta är sjukt elaka mot varandra. Både rätt ut och bakom ryggen. Jag ser alla små personer som sitter och kastar skit på bloggar. Vem gör sånt? Vem känner sig så liten att den är tvungen att skriva: "Du är ful" osv.  Alla personer behöver bekräftelse på nåt vis ifrån andra personer. Det finns inget som gör mig så glad som komplimanger! Men på samma gång så är det otroligt viktigt med konstruktiv kritik. Som man kan lära sig av! Något jag dock inte förstår är när folk söker bekräftelse och gör det på andras bekostnad? Som i hela sitt liv springer ett lopp och tävlar med allt och alla. Om utseende, karriär, kärlek. Det är otroligt tröttsamt med såna människor som säkert inte gör detta med mening (hoppas jag) men som gör precis allt för att bräcka personer för att dom ska känna sig mindre. Istället för att tänka: "Det där gjorde hon bra, det ska jag också klara av", "Hon är en inspiration för mig".

Men det största problemet mellan tjejer är faktiskt rivalitet kring män. Där fattar jag heller inte varför vissa gör allt för bekräftelse? Nej, jag tänker faktiskt inte säga att det är okej. Man kan inte anpassa sig efter alla men man lär sig se till sitt samvete och sina gränser. Kanske börja behandla andra som man själv blir behandlad? Kanske börja tänka först och handla sen? Jag ger bara respekt som jag får tillbaka. När det dessutom handlar om att en tjej har rotat i sin kompis förhållande så tappar jag hakan. INTE ok. Inte i något avseende! Hoes before broes, okej? Hörrni kvinnfolk! Ska vi inte börja med oss själva, att alltid göra vårt bästa och vara stolt över våra prestationer? Ska vi inte försöka lägga den där avundsjukan bakom oss och vända den till något positivt? Det är okej att sticka ut, det är okej att vara unik. Det är okej att vara nöjd med sig själv.

FASIKEN VAD SNYGGA NI ÄR! FASIKEN VAD BRA NI ÄR! FASIKEN VAD NI HAR LYCKATS BRA! Ta åt er, ni som känner att ni vill det. Ni som inte gör det.. Ställ er framför spegeln och försök se er från andra personers ögon. Fundera en minut på alla fina komplimanger ni fått genom livet. Känner ni inte er okej bra nu, kanske blir ni rent utav riktigt stolta över er själva? Alla misstag du gjort tidigare kan du göra upp för. Från och med nu. I den här sekunden. Ditt största heltidsjobb kommer härmed vara att hitta dig själv, göra dig själv så lycklig du bara kan och behandla människor med en stor dos respekt. Väljer vi det loppet så kommer vi alltid vara vinnare och inget eller INGEN kan ta det ifrån oss!

Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet. När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du ska förhålla dig till denna person.
När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en utfordring, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.

De är därför du behöver dom. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att erat förhållande tar slut.

Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit hörd, och det är nu dags att gå vidare.

Några människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le! Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det.. Det är äkta! Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har kärt i andra relationer och områden av ditt liv.

Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.

 Tack för att du är en del av mitt liv, även om det bara är för en period eller för resten av livet!